Det här har varit den värsta dagen i hela mitt liv. Jag har aldrig varit så rädd, ledsen och hjälplös förut.

Erika ringde mig och berättade att Bianca hade rullat sig flera gånger, försökte lägga sig och inte ville äta. Åkte dit, möttes av det sorgligaste jag nånsin sett. Min glada, pigga, nyfikna unghäst var helt borta. Hon stod och hängde med huvudet, slöade till och försökte lägga sig hela tiden. Vi gick med henne i ca 3 timmar, ringde 21837913 olika veterinärer och till slut fick vi tag på distriktarn från enköping. Hon kom ut efter ca 1 ½ timme.

Då verkade Bianca piggare och vi vågade andas ut lite. Veterinären tog tempen och den visade på 40,2 grader (!). Sen fick hon lugnande, som hon fick en reaktion på och fick andnöd och stod och skakade. Vet gav henne motgift och hon lugnade ner sig. Tarmljudet hördes inte, hon blev sondad och efter det kom magen igång lite.

Vet tyckte att vi skulle åka in till ulltuna med henne, vi ringde dit och såg till att det fanns plats och sen slängde vi på alla skydd och gick ut för att lasta. Men neeeeej det ville inte ponny, stod i säkert minst 1 timme och försökte. Till slut gav vi upp, klockan var halv 12 och de stängde mottagningen 12. Men när vi tog in henne verkade hon myycket piggare. Hon åt, drack, bajsade och kissade. Hon försökte inte rulla och visade inga tecken alls på kolik.

Nu har jag nästan precis kommit hem från stallet. Jag är fortfarande i chocktillstånd. Kan knappt fatta att min häst låg så illa till idag. Jag har aldrig mått såhär dåligt förut, aldrig varit så rädd. För mig är Bianca värd allt i hela världen, jag skulle offra mitt liv för henne. Att se henne må dåligt utan att kunna göra någonting tog verkligen på mig..

Nu ska jag försöka sova egentligen, det kommer aldrig gå. Ska till stallet vid 6-7 imorgon och ge henne lite hö. Är rädd för att åka dit. Massa bilder åker förbi i huvudet. Vad jag kommer mötas av imorgon när jag kommer dit. Vet att jag inte borde oroa mig, att det är "bra" nu. Men jag kan inte låta bli. Om Bianca lämnar mig så dör jag.

Jag lyckades fråga veterinären en sak mellan alla hulkningar och tårar, och det var; "kommer hon dö?"

/ Anna